Möte i hallen

Min 78-åriga sambo har nästan helt bosatt sig i sin stuga. Således är jag allena i den inbodda och välskötta lägenheten. I går, när jag låg bakis, grå och gammal i min sång och tittade på barnbarnsporträtten som pryder min vägg kunde jag nästan leva mig in i mormorsrollen, den bitterljuva lyckan av att ha barnbarn som ibland, men bara ibland hälsar på. Då hörde jag nyckeln vridas om i ytterdörren. Herregud tänkte jag, hjälp. Drog på mig pyjamasen och slängde mig på datorn för att stänga av radion (why?). “Mormor!” hörde jag nån ropa. Hyperventilerade lite, avslutade med ett djupt andetag och öppnade dörren till mitt rum. 18-åringen där ute dog nästan av skrämdhet. Under det krystade samtal som följde visade det sig att han inte hade haft en aning om att hans mormor skaffat en inneboende.

Jag bor i mitt rum och lever lite varstans

För nu har jag ju internet. Och Skype. Jag kan se R tindra med sina mörka pixelögon mot mig. Det är helt fantastiskt.

Nu har jag gjort en vecka

…En vecka i den så kallade nordligare delen av södern. Jag vet inte varför det ska va så svårt att skriva här med tanke på att jag skriver tusentals tecken per dag. Eller kanske just därför. Just nu är det extra svårt. Jag som gjort det till en hederssak att knappt titta på tangenterna. Tur att jag inte är en kändisbloggare.

Jag samarbetar med såna som skulle kunna vara det. Eller jag vet inte, men de har jobbat på Timbro, “djävulens tillhåll” eller “ondskans ursprung”. Jag sätter sitationstecken eftersom det var en från Timbro som sa det. Jag sa ingenting.

Att välja bo, inte bygga

Hej hej och glad midsommar i efterhand.

Jag har “firat” genom att åka runt i den övre av den nedre delen av Sverige och tittat på städer som jag inte har sett förut. De flesta ser ungefär likadana ut (surprise) men i vissa, eller rättare sagt Kristinehamn, finns det en gigantisk Picasso-staty. Sjukt.

Men det där var en perentes (()). Det jag har att berätta handlar om det där med rummet. Rummet eller den mindre möblerade lägenheten som jag annonserade efter inför min tillfälliga flytt till den nordligare delen av södern. Jag fick några svar. Vissa avfärdade jag raskt med hjälp av några spontant påkomna kriterier:

1. Jag litar mer på de vars sms innehåller en presentation med namn än på de som bara skriver “öhh, jag har ett rum” (typ).

2. Jag litar en gnutta mer på de som kan stava och skriva sakligt (hallå, vi känner ju faktiskt inte varann).

3. Mest litar jag på de som ringer.

Det var två som ringde.

Två damer med överflödiga rum i sina hem, eller kanske tomrum i sina plånböcker. Jag hälsade på dem båda.

Den första var i övre medelåldern. En dam med många saker och stora växter som man inte fick huka sig under när man försökte ta sig förbi (”De bits inte”) och en en rökande karl som ibland kom på besök men som då hänvisades till balkongen. Han var inte där just då men “en rökande karl”, tänkte jag och kände ett slags minnesfragment pocka på. Sen berättade damen att en kollega till mig bott där förut. Bitarna föll på plats. Jag hade hört talas om denna dam och hennes rökande karl. Karln som rökte så mycket att hans tår trillade av. På riktigt. Tur att han rökte på balkongen.

Jag bestämde mig där och då för det andra alternativet. Damen M.

Damen M är 78 år gammal och har bott i samma trerummare sedan 1945. Fortsättning följer.

1-0 till pensionen

Teres sa att hon snappat upp nåt från Oprah om att man ska skriva upp dagens lyckligaste stund varje dag. Rätt cheesy kan man ju konstatera (vilket hon gjorde) och definitvt mer försvarbart om man har tvillingar vars liv man vill dokumentera eller hinna reflektera över sitt eget i konkurens med deras. Men skit samma, jag gör ett försök.

Dagens lyckligaste stund:

Det var nog när vi firade av en gubbe (musiker) på jobbet som jag aldrig har pratat med. Först var jag bara glad över att där fanns tårta (prinsess och nöt). Sen blev jag rörd över alla tal han fick, blommorna och VIP-kortet som ger gratis tllträde till alla orkesterns konserter så länge han lever. Färgen i hans ansikte som skiftade från vanlig hudfärg till blossande rosa och det lilla darret i hans röst i kombination med hans tillkämpat avslappnade gester när han levererade några roliga anekdoter från förr. Utanför operan for det förbi lastbilar packade med gråtmilda arton-nittonåringar som försökte återge “den roligaste dagen i mitt liv”-stämningen som ju är obligatorisk vid såna tillfällen (studenten mao). Men som de flesta vet, överdrivna tjut och falskkramar don’t do the trick.

Äntligen!

Bodil Malmsten är som jag

… skulle vilja va.

Utan ålder. När man läser henne glömmer jag bort att hon faktiskt är äldre än min mamma. Och att jag faktiskt inte har nåt intresse för blomrabatter. Hon är liksom jämngammal med allihop samtidigt.

Lika som bären

Min enda bärkraftiga kändislookalike har allt sedan Dawsons creek-eran varit Michelle Williams, den fula blonda i serien, “tjejen med bagage”. Klasskompisar har sagt det, såna som jag ser upp till har sagt det, en av mina bästa vänner har erkänt att han tänkt det, men att han inte vågat säga nåt eftersom jag verkade ta illa upp. Not anymore! Nu förlåter jag er. I takt med att Williams klättrat högre på sin karriärsstege har jämförelsen blivit allt uthärdligare och nu ber jag er att se likheten.

Michelle Williams, Hollywoodaktrisen med klädsam frisyr till vänster. Hanna K i en ganska typisk paparatsibild till höger. Vad säger ni?

Och här kommer ett annat bär. RoBÄRt, som gjort några inhopp i en annan populär ungdomsserie:

Haha.

Och nu… trumvirvlar… kommer vi till min förhoppningsvis oväntade och chockerande twist: Den osminkade sanningen är… att det inte är jag som syns på bilden till höger. Det är Michelle Williams!

Hjärnstorm i Skeppsvik

Hej hej, i dag har jag varit i Skeppsvik. Min kollega hämtade mig i en stor svart bil (stor och svart, vem hade kunnat ana!) och vi småpratade hela vägen. Det konstiga är att vi aldrig har gjort det förr. Hon är den arbetsammaste myran på kontoret, ser oftast lite skeptiskt på när vi andra flamsar. Och nu liksom, småprat! Det var nice.

Sen gjorde vi så kallad brain storming på olika ord som vi kan komma att använda i vårt arbete. Det kändes lite som det jag brukar göra hemma på kammarn när jag utför underbetalt frilansarbete, förutom att man inte hade krav på sig att sätta ihop orden i meningar. Det gjorde saken mycket enklare faktiskt. Mer sånt.

Ha! Nu ringde telefonen och det var en folkkär artist. De folkkära artisterna får man inte ringa, de ringer upp när man först har talat med en sån där artig och effektiv typ som oftast har stockholmsk dialekt och ser till att använda samtalspartnerns förnam så ofta som möjligt. “Bra Hanna. Toppen Hanna. Tack Hanna. Då säger vi så Hanna.” Managers och turnéledare är ett speciellt släkte som den folkkära artisten kanske borde imitera nån gång.

Klassiska toner

Nu har jag ju hamnat där jag alltid brukar hamna med mina bloggar. Jag skrivet inget i dem efter en första sprudlande fas (om man nu kan kalla den för det) och sen kasserar jag dem, förpassar dem till blogglimbo.

Inte den här gången!

Jag jobbar så förbannat mycket. Sen jag gick ner i havtid har det bara blivit crazy. Skriva skriva hela kvällarna på nåt luddigt exrakontrakt som jag inte har fått än. Och så lite frilans på det. Ibland skriver jag i skenet av en nattlampa som R har vänt ryggen till liggandes i sängen där jag också vill va. Sova. Först läsa i en god bok, sen sova. Vakna och snooza. Snooza lite till. Förbjuden frukt.

I morse när R väckte mig har jag för mig att jag sa nåt om “klassiska toner” och syftade då på snoozringningarna. Jag ville ha dom. Sova. Vakna bara för att inse att jag skulle sova igen. Å, vilken dröm.