… när jag ligger här oklädd i en enrummare med två olika fula tapeter på samma vägg, finnkrispsmulor över hela 80-talsglasbordet och en kopp kallnat snabbkaffe brevid datorn. Grannarna tvärs över kan glädjas åt att de slipper se min toa utan spolningsfunktion!
(Vad är det för tvång jag har att skriva om toaletter på den här skitbyttan till blogg..?)
Jag insåg inte att jag genom att länka till VF blev en av idioterna på kommentatorsplats. Väljer att ta bort det för att inte locka rasseläsare till min blogg som ju är tänkt som en uppkastningszon snarare än som ett forum för sansad och välfungerande kommunikation. Har däremot mejlat nyhetschefen och det vore ju fett om fler gjorde det.
Det är vätska i glaset, huruvida det är halvtomt eller -fullt låter jag vara osagt. Det ringer i alla fall folk på annonsen där nere i södern. “Två kvinnliga sommarvikarier på XX söker möblerad lägenhet”. De flesta har tolkat möblerad lägenhet som mycket liten etta med en säng. En föreslog att jag och min kollega skulle dela den. Jag kunde inte avgöra om han var en snuskobert med fantasier om kuddkrig och stringtrosor eller om han bara lät tolkningsdörren stå på vid gavel, vi skulle ju rent teoretiskt kunna vara ett par. Hursomhelst hoppas jag att det dyker upp något lite rymligare snart.
Glaset är fullt till tre fjärdedelar!
MADE har börjat och börjat bra.
Jag har skänkt en 19-kronorslampa till en förtjust världartist,
jag har besök av Erik den sköne,
jag har Diamanda Galás, Astrid Hadad och Evelyn Glennie framför mig,
jag har rus i kroppa och tillfälligt men ändock – jobb,
jag har väldigt fina kollegor och en välklädd velourgosse till man,
jag har indienvänner på väg till Sverige,
och så är det vår.
He he, så här kanske jag skulle se ut efter en ordentlig omgång i en sträckbänk. (Kan man boka tid för sånt?)
Källa: http://www.thesartorialist.com
Ok, jag säger det direkt så slipper jag få igen det på returen efter det här inlägget: jag kan inte texten till Internationalen.
Med det sagt – inte mycket “umph” i årets 1 maj-tåg heller! Lamt, tamt och humorbefriat. Kan man få se lite raketer! Lite “skitsammavilketparti, nukörvi!”, lite aktualiteter, lite fräshare slagord än “vägra vara gullig, vägra vara smal, vägra alla dumma ideal” (det var feminismen det).
Men fint väder var det.
Det är väl det man gör när man inte har nåt annat vettigt att göra, börjar betrakta sitt bloggande som professionellt? Ok, jag har inga annonsörer, men det är ju bara en tidsfråga innan inredningsföretag och bokförlag köar för att synas på den här välbesökta sajten. Mina läsare är väldigt köpstarka, åtminstone när ni just har fått lön och känner er lite syndiga till mods.
Varför saknar jag Skunk så mycket? Jag saknar Skunk!
Hej, det är en ny Hanna K som skriver. En som inte längre har ett vikariat på Nop, men däremot två andra slags jobb på distans för samma ställe. Jag jobbade hemma första dagen i det nya hemmet i dag och det var på alla sätt njutbart. Satt vid mitt nya skrivbord och skapade mig rutiner som kändes helt fräscha i den nya situationen. Uppgång vid åttatiden, frukost till morgonpasset, sen kaffe vid datan. Föll lite in i min gamm-gamla hemmajobbarsituation när jag vid lunchen hade svårt att slita mig från Ellen och Oprah, men tog mig sedan vid kragen och ledde mig till stan dit jag hade några ärenden. Bland annat anskaffandet av en ny skalm till mina glasögon! Jag är alltså även ny på den fronten, inte längre vikarie med trasiga brillor. Visst låter jag positiv? Jag ska inte läsa Blåst av Fridolin, för då vet jag inte vad mitt nya jag kan hitta på…
PS. Nybandet har förresten spelat in lite låtar i helgen. Jag lär ju göra reklam för det när det ligger ute. Och när vi har ett namn. Nån som har förslag? Det får gärna klinga lite dekadent och/eller franskt.
Jag vet inte heller vad jag hade varit utan Annika Lantz. Mitt lyssnande på hennes radioprogram är klart osunt. De dagarna hon inte sänder känner jag mig vilsen och liksom tunnhudad. Hur ska jag nu somna? Ja, det är sant, jag lyssnar oftast på henne vid läggdags. Den där frenesin och fnissigheten hon har är både roande och sövande. Annika Lantz, vore jag en enmansorkester (vilket jag ska bli) så skulle jag skriva en fredagslåt om hur bra du är. (Det är när jag säger sånt här som känner att det är osunt.)
Könsfördelningen är ju visserligen inte jämn på Umeå Open ännu, men det är schysst att de tre tunga namnen i går var damer allihop. Men framförallt var det kul att det var just de damerna som jag gillar att underhållas av: Jenny Wilson i guldtajts (bra låtar, men undrar om jag inte gillar förra skivan bättre ändå), Fever Ray i galen lasershow och märkliga kostymer (Fett! Karin Dreijer är verkligen en krydda som behövs i den svenska popsoppan. Jag vet inte vad jag hade varit utan henne och kniven.) och Frida Hyvönen med sitt fenomenala band (jag har sällan sett nån spela trummor så snyggt och basist/cellisten var också underbar + att de körade fint). Vet inte om det är för att Frida var sist, men jag kan inte sluta sjunga på Londonlåten – vilken refräng!
